Projekten baserar sig på en tanke att hela världen är en enda stor dator. Allt samarbetar på något sätt. På vissa ställen finns fler processorer och bättre nätverk. I detta system skall man med lämplig semantik kunna göra vad som anses vara behövligt för att köra datorer professionellt.
I en första studie så används inte hela världen utan ett antal delsystem (sedemera kopplas dessa ihop till världen). De resulterande systemen kan ses som separata arbetstationer, en multiprocessor eller dator med massiv parallellism, eller varför inte ett inbyggt system i någon apparat.
Begreppet parallellism för merparten av datorvärlden har sprungit ur sekventiella datorer. Här vänds på detta. Utgångspunkten är att allt är parallellt och detta skall ordnas hierarkiskt eller sekventiellt.
För att kunna förstå vad prestanda är på sådana system så utvecklades en resursteori för multiprocessorer. Den baserar sig på att det finns enbart 3 resurser: beräkning, lagring ock kommunikation. Teorin ställer upp samband mellan dessa och de program som körs i en sådan dator. Teorin är grundläggande för senare arbeta.
Allokering av resurserna ovan tänks i en abstrakt miljö utan att behöva gå in på semantiken för exekveringen. I en stegvis process allokeras först problem på en massiv och homogen multiprocessor. I nästa steg tänks denna inte längre vara homogen utan bestå av ett antal kluster. Och i ett följande steg så tänks även hierarkier av resurserna.
För att kunna arbeta i ett globalt system så används identifierare för att referera till olika objekt. Omfattande krav ställs på identifierarna. I ett speciellt arbete utreds hur semantiken runt dessa skall fungera.
Slutligen studeras en modell med vilken det mesta skall kunna beskrivas. Den skall utgöra bas för att beskriva semantik för proigrammeringsspråk, exekveringsmekanismer och andra detaljer.
Begreppen imperativ och applikativ är för matematikern väsensskilda. Av den anledningen så har processorer som baserats på de olika principerna varit väldigt olika. Det är antagligen inte så. I ett speciellt avsnitt visas här hur lika principerna är. Framförallt påvisas att allokering och schedulering har vävts samman till ett program, men de grundläggande mekanismerna är desamma. Visserligen har imperativa semantiken sidoeffekter, men det är i det här fallet mer en detalj.